”Samlar för att bevara”
Visar för att roa – stora som små
Samlingarna har sin grund i initiativtagaren Ruben Bloms livslånga intresse för historia, mekanik och fint hantverk, förenat med en ovanlig djup känsla för allt arbete och de värderingar som därigenom representeras. Redan som barn kom han i kontakt med olika mekaniska ting genom närheten till en byskrothandlare, vars dagliga värv var att på trampcykel insamla skrot och annat som då gick att realisera i kronor och ören. Huvudsakligen var det små och mindre resurskrävande objekt som blev föremål för skrothandlarens intresse, men även en och annan ångmaskin eller tändkulemotor föll offer för hans hand. Ruben såg redan som fyra-femåring de estetiskt sköna i alla nitraderna på ångpannan, liksom i de svängda ekrarna i maskinens svänghjul. Allt detta fick avgörande betydelse för det embryo till maskinsamling vilket vid den här tiden formades i hans inre. Till saken hör också att dessa maskiner representerade såsom inget annat ett mått av styrka och kvalitet, sannolikt precis som en fyra-femåring kan uppfatta. Det obegripliga var att de skulle packas sönder och fördärvas. Ruben bestämde för sig själv att han skulle skaffa en egen ånglokomobil när han blev stor, en lokomobil som de andra inte fick slå sönder.
Under uppväxtåren byggde Ruben Blom några modeller av ångmaskiner men den riktiga fullskaliga maskinen lät vänta på sig. Först när hans båda söner under tidigt 1960-tal kom upp i den ålder där ångmaskiner hägrade fann Ruben för gott att skaffa den där lokomobilen som hans inre ständigt påminde honom om. Nu måste det ske innan det var för sent. Så inköptes den första lokomobilen från ett ner rivet sågverk, snabbt följd av ytterligare en som strax fick sällskap av en tredje. Inom en tämligen kort tid hade han tre lokomobiler, alla tre olika från varandra vartill nu kom några tändkulemotorer och någon mindre stationär ångmaskin. Ännu ganska omedveten om vad han påbörjat upptäckte han ytterligare maskiner att ta hand om – alltid i tron om att det var den sista. Dock var de aldrig fler åt gången än han orkade med att engagera sig i.
Vid slutet av 1960-talet fick Ruben Blom möjlighet att återköpa barndomshemmet och han omlokaliserade till söder om Götene. Han hamnade nu utmed europavägen, vilket kom att få stor betydelse för samlingarnas framtida utveckling. Vid denna tid var antalet maskiner endast en handfull skara av vardera tidigare nämnda slaget, men nu, under den kommande tjugoårsperioden, skulle det hela utvecklas till Rubens Maskinhistoriska Samlingar. Familjen Bloms inkomst kom från den egna mekaniska verkstaden Götene Projekt & Konstruktion AB (ProKon) där tillverkningen av formverktyg för plastindustrin var den huvudsakliga inriktningen.
På fritiden jagade Ruben runt och letade fram maskiner i en allt större sfär som till slut kom att omfatta Ystad i söder till Tärnaby i norr. Sakintresset hade nu fått grepp om verksamheten och insikten om vad som faktiskt en gång funnits runt om i bygderna gjorde att hoppet tändes att kunna finna några eller någon av de mest lockande maskinerna. En rad brandkårsutryckningar i syfte att rädda skrotningshotade maskiner av olika slag breddade intresset och samlingarnas innehåll alltmer. Resultatet blev att ju fler maskiner som omhändertogs, desto större blev behovet av ytterligare insatser. Verksamheten hade expanderat och alla tillgängliga utrymmen var fyllda varvid gårdsplanen nu också fylldes successivt. Förvärvaren började falla in i tomma luckor i den samlarbild som alltmer börjat växa fram och med en viss målmedvetenhet formades därvidlag. Utmärkande för dessa insatser var dess enkelhet i utrustningen, som bestod av enklare handverktyg och domkrafter samt en del pallningsvirke. Med sådana små resurser är resultatet efter 40 år än mer förvånande.
(1926-2005)